När en av dem flyttade till USA kändes det väldigt tomt, vi hade firat jular tillsammans och försökt skapa en så svensk julstämning som möjligt runt julgranen (som var en portugisisk tall för något annat fanns inte att köpa på den tiden!) så att våra barn och män skulle förstå vad julen handlade om på svenska!Så kom revolutionen 1974 och livets förnödenheter blev ändå svårare få tag på. 1986 gick Portugal med i EU och under de 12 åren, som hade gått sedan “Nejlikerevolutionen” genomlevde vi 16 olika regeringar med allt vad det innebar av total förvirring och kaos, speciellt inom skolväsendet.
Jag lärde känna Christina Nilsson, som på den tiden var gift Caetano och som var en drivande kraft bakom det som skulle bli den Nordiska Klubben och den mer och mer populära Nordiska Julbasaren. Basaren blev en samlingspunkt för allt nordiskt och växte med åren såpass att den flyttades från en sal i den dåvarande Tennisklubben vid gamla Kasinot till den nybyggda Hotellskolan i Estoril.
Vi, som hjälpte till vid basaren, fick alltid förköpstur innan portarna öppnades för de köande besökarna. Då kunde vi försäkra oss om att få den efterlängtade anjovisen, laxen, skinkan, senapen, det hårda brödet och förstås hallonbåtar och lakritskolor samt även svenska juldekorationer, vilka hade tillverkats av en grupp duktiga svenskor under det gångna året.
Höjdpunkterna för såväl nordbor som portugiser var Luciatåget med barnen från Svenska Skolan och dragningen på det spännande lotteriet. Vi lyckades alltid få in en mängd fantastiska priser, inkl. flygresor till Skandinavien, så lotterna var populära och bidrog till stor del till vad vi senare kunde skänka till olika portugisiska välgörenheter.
Jag hade lyckats lära mina barn tala svenska – många gånger under protester – men senare i livet var de väldigt tacksamma över sitt exotiska språk, som än idag speciellt används när de inte vill att omgivningen skall förstå vad de säger.De var nu utflugna och jag hade fått mer tid för mig själv, trots att jag fortfarande arbetade med en egen affärsrörelse i Cascais. Jag kände ett enormt behov av att knyta an till mina rötter och att få tala svenska med landsmän.
Så när min väninna Gunnel Cole, som flyttat till USA, kom på besök till Portugal, talade jag med henne om min längtan och hon berättade då om SWEA, som hon faktiskt var (el. blev) ordförande för i Orange County, Kalifornien och som jag aldrig hade hört talas om!
Vid återkomsten till USA skickade hon en bunt med broschyrer och blanketter till mig om SWEA och hur man skulle gå tillväga för att öppna en avdelning i ett annat land.
Det var tydligt att andra svenskor i förskingringen känt samma längtan som jag själv – SWEAs programförklaring talade direkt till mitt längtande hjärta!
Christina Nilsson var med på noterna med en gång och en tid senare träffade jag Gunilla Possenius, som just flyttat till Portugal med sin svenske man. Gunilla var redan med i SWEA Stockholm och Geneve och hade stor föreningsvana, dessutom var hon inte rädd för att ta itu med alla blanketter och enkäter som skulle fyllas i för att vi skulle få tillstånd från Kalifornien att starta en avdelning i Lissabon.
Christina och jag hade lokalkännedom och vi talade portugisiska, så det blev ett bra team som så småningom fick igång SWEA Lissabon på våren 1991.
Vid invigningsmötet hemma hos Gunilla utökades SWEA International med en ny avdelning med hela 45 medlemmar och Agneta Nilsson (SWEAs grundare) kom för att närvara vid högtiden.
För mig personligen blev det början till en ny tillvaro i Portugal. Genom SWEA lärde jag känna många svenskor, fick ett nytt och härligt nätverk av väninnor som förstod vad jag menade när jag längtade efter blåbär, pannkakor eller lingonsylt och som jag kunde dela upplevelser med vid utflykter och olika sammankomster. Dessutom fick jag tillfälle något förnya min 60-tals-svenska …!
Många gånger undrade jag för mig själv, hur mina första år i Portugal hade blivit om det då hade funnits en SWEA-avdelning att ty sig till som ung, oerfaren nykomling i en helt främmande kultur, ett helt främmande samhälle …. Då det varken fanns datorer, e-mail, Skype, mobiler eller överkomliga flygbiljetter till Sverige! Då boendet i Portugal kändes som om man hade flyttat till en annan planet …! Då längtan efter Sverige och det “trygga” svenska ständigt var närvarande …
Nu, 45 år senare, stormtrivs jag i Portugal och jag vill inte ha något ogjort, det har varit en lång, spännande och lärorik resa! Jag är oerhört tacksam för mina upplevelser från 2 olika kulturer och Portugal är numera “hemma”!
SWEA Lissabon har gått en ny vår till mötes med alla nyanlända svenskor. Det är tydligt att behovet att få träffa landsmän fortfarande är lika aktuellt – även om Portugal idag ligger bra mycket närmare Sverige än det gjorde på 1960-talet!
Monte Estoril i mars, 2014
Ulla Rapazote Fernandes