Network Menu

Varför jag var med att starta SWEA Lissabon

Tillsammans med Christina Nilsson och Gunilla Possenius var Ulla Rapazote en av initiativtagarna till SWEA Lissabon. Året var 1991. Här följer hennes egen mycket personliga berättelse:

Ulla Rapazote

 

“Jag har filat och filat … det finns så mycket att berätta…”

 

När jag och min portugisiske man flyttade från Stockholm till Lissabon i februari 1968, var Portugal en oerhört avlägsen punkt på kartan och dessutom var jag ung, blåögd, kär och helt oförberedd på den kulturkrock som väntade.

 Vi hade varit gifta i litet mer än 1 år och jag tyckte livet lekte i Stockholm …. Vi hade lyckats hyra en charming liten lägenhet på Söder, jag hade fått en toppenanställning  på Åhlén & Åkerlunds Specialtidningsförlaget, där jag fick vara med om starten av Veckans Affärer.
Min man hade fått ett portugisiskt stipendium för att arbeta på Skol-TV ute på Gärdet. Familj och vänner fanns runt om – vad mer önska?

 Men min man kunde inte vänja sig vid den mörka, långa, kalla hösten och vintern och fann det dessutom underligt och chockerande att Skol-TVs korridorer var utsmyckade med bilder  av Lenin, Che Guevara och Fidel Castro … 60-talets Sverige.

 Så under tårar fick jag säga upp mig från mitt jobb, packa ihop vårt lilla hem f.v.b. Lissabon, och ta adjö av familj och vänner för att följa med min man till det land jag alltid trott enbart skulle vara vårt årliga semestermål …

 Vi hade blivit lovade en lägenhet mitt inne i Lissabon, som min svärfar ägde. Och med det  började min skola i Tålamod & Anpassning! Möbler fanns till viss del att köpa i staden, men de var stora, tunga och mörka, oftast gjorda av afrikanska träsorter – knappast överenstämmande med svensk furu- och björksmak .

 Ville man ha något annat fick man skissa eller  klippa ur tidningar och skicka upp till möbelfabrikerna runt Braga och sedan hoppas på att så småningom få ritningar och ett kostnadsförslag.
Hela processen att beställa och erhålla något eget designat kunde ta många och långa månader och under tiden testades tålamodet till bristningsgränsen  … Dessutom var det aldrig helt säkert att slutresultatet var det man hade förväntat sig!

 Jag slussades dock så sakteliga in i det främmande portugisiska livet och hade turen få ett arbete redan första veckan jag var här, vilket bidrog till att jag snabbt lärde mig tala portugisiska.

 Min längtan efter Sverige var enorm och av en händelse fick jag reda på att det fanns en Skandinavisk Damklubb, som hade möten på en restaurant nära min arbetsplats varannan månad. Glad och lite nervös anmälde jag mig till lunch på Restaurant Caravela högst upp i Chiado. Jag kände ingen men längtade så starkt efter att få tala svenska!

 Jag hamnade mitt emot en “äldre” svenska (hon var säkert minst 50 år!), som efter ett tag bestämde sig för att fråga efter mitt namn och när hon hörde det undrade hon varifrån det kom. Jag berättade att jag var gift med en portugis, varpå hon helt förskräckt frågade “Kan man vara det?”

 Telefoner fanns, men att ringa ett samtal till Sverige var ett dyrt roulettspel, bl.a. beroende på om telefonisten , som skulle koppla, var på gott eller dåligt humör och om linjerna till Sverige fungerade.

 Så den lilla reseskrivmaskinen  med å, ä och ö  användes flitigt. Vid exceptionella tillfällen gick man till posten och skickade ett telegram, annars väntade man tålmodigt c:a 2 veckor innan ens eget brev nått Sverige och man sedan kanske fått ett svar!

 Påskris, Valborgbrasa, midsommarafton, Lucia, adventsstake, … julgran, juldekorationer, julafton … blåbär och lingon, pannkakor … Nostalgin var total, jag hade faktiskt aldrig tidigare tyckt om lingonsylt, men även det längtade jag nu efter!

 Det fanns en Dansk Sjömanskyrka i Chiado, som öppnade dörrarna även för dem som inte var sjömän vid advent. Dit gick jag ibland för att få uppleva något som liknade det jag längtade efter …

 Åren gick och vid varje Sverigebesök packades väskan full av allt man fortfarande inte kunde få tag på i Portugal. Och man var lika nervös varje gång man återkom till Lissabons Flygplats, för tullmännen kunde bråka och ta betalt för det mesta – långt innan EU, Ikea och H&M och Euron!

 Under tiden hade jag lärt känna en del svenskor, som precis som jag hade varit modiga nog att göra det “omöjliga”: att gifta sig med portugiser eller andra utlänningar!
När en av dem flyttade till USA kändes det väldigt tomt, vi hade firat jular tillsammans och försökt skapa en så svensk julstämning som möjligt runt julgranen  (som var en portugisisk tall för något annat fanns inte att köpa på den tiden!) så att våra barn och män skulle förstå vad julen handlade om på svenska!

 Så kom revolutionen 1974 och livets förnödenheter blev ändå svårare få tag på. 1986 gick Portugal med i EU och under de 12 åren, som hade gått sedan “Nejlikerevolutionen” genomlevde vi 16 olika regeringar med allt vad det innebar av total förvirring och kaos,  speciellt inom skolväsendet.

 Jag lärde känna Christina Nilsson, som på den tiden var gift Caetano och som var en drivande kraft bakom det som skulle bli den Nordiska Klubben och den mer och mer populära Nordiska Julbasaren. Basaren blev en samlingspunkt för allt nordiskt och växte med åren såpass att den flyttades från en sal i den dåvarande Tennisklubben vid gamla Kasinot till den nybyggda Hotellskolan i Estoril.
Vi, som hjälpte till vid basaren, fick alltid förköpstur innan portarna öppnades för de köande besökarna. Då kunde vi försäkra oss om att få den efterlängtade anjovisen, laxen, skinkan, senapen, det hårda brödet och förstås hallonbåtar och lakritskolor samt även svenska juldekorationer, vilka hade tillverkats av en grupp duktiga svenskor under det gångna året.

 Höjdpunkterna för såväl nordbor som portugiser var Luciatåget med barnen från Svenska Skolan och  dragningen på det spännande lotteriet. Vi lyckades alltid få in en mängd fantastiska priser, inkl. flygresor till Skandinavien, så lotterna var populära och bidrog till stor del till vad vi senare kunde skänka till olika portugisiska välgörenheter.

 Jag hade lyckats lära mina barn tala svenska – många gånger under protester – men senare i livet var de väldigt tacksamma över sitt exotiska språk, som än idag speciellt används när de inte vill att omgivningen skall förstå vad de säger.De var nu utflugna och jag hade fått mer tid för mig själv, trots att jag fortfarande arbetade med en egen affärsrörelse i Cascais.  Jag kände ett enormt behov av att knyta an till mina rötter och att få tala svenska med landsmän.

 Så när min väninna Gunnel Cole, som flyttat till USA, kom på besök till Portugal, talade jag med henne om min längtan och hon berättade då om SWEA, som hon faktiskt var (el. blev) ordförande för i Orange County, Kalifornien och som jag aldrig hade hört talas om!

Vid återkomsten till USA skickade hon en bunt med broschyrer och blanketter till mig om SWEA och hur man skulle gå tillväga för att öppna en avdelning i ett annat land.
Det var tydligt att andra svenskor i förskingringen känt samma längtan som jag själv  – SWEAs programförklaring talade direkt till mitt längtande hjärta!

 Christina Nilsson var med på noterna med en gång och en tid senare träffade jag Gunilla Possenius, som just flyttat till Portugal med sin svenske man. Gunilla var redan med i SWEA Stockholm och Geneve och hade stor föreningsvana, dessutom var hon inte rädd för att ta itu med alla blanketter och enkäter som skulle fyllas i för att vi skulle få tillstånd från Kalifornien att starta en avdelning i Lissabon.

 Christina och jag hade lokalkännedom och vi talade portugisiska, så det blev ett bra team som så småningom fick igång SWEA Lissabon på våren 1991.

SWEA Lissabons första styrelse 1991

 

SWEA LISSABONS FÖRSTA STYRELSE FLANKERAR SWEAS GRUNDARE AGNETA NILSSON, 9/4, 1991
Från vänster sitter: Margaretha Skog, Ulla Rapazote, Agneta Nilsson, Ann-Christine Barck-Holst, Cecilia Köster
Stående uppifrån: Berit Hasselmark, Camilla Omberg, Anne-Li Dahlgren, Siv Svensson, Christina Nilsson, Gunilla Possenius
På bilden fattas: Lena Lobo, Eha Arg, Irene Carsson

 

 

Vid invigningsmötet hemma hos Gunilla utökades SWEA International med en ny avdelning med hela 45 medlemmar och Agneta Nilsson (SWEAs grundare) kom för att närvara vid högtiden.

 För mig personligen blev det början till en ny tillvaro i Portugal. Genom SWEA lärde jag känna många svenskor, fick ett nytt och härligt nätverk av väninnor som förstod vad jag menade när jag längtade efter  blåbär, pannkakor eller lingonsylt och som jag kunde dela upplevelser med vid utflykter och olika sammankomster.  Dessutom fick jag tillfälle något förnya min 60-tals-svenska …!

 Många gånger undrade jag för mig själv, hur mina första år i Portugal hade blivit om det då hade funnits en SWEA-avdelning att ty sig till som ung, oerfaren nykomling i en helt främmande kultur, ett helt främmande samhälle …. Då det varken fanns datorer,  e-mail, Skype, mobiler eller överkomliga flygbiljetter till Sverige! Då boendet i Portugal kändes som om man hade flyttat till en annan planet …! Då längtan efter Sverige och det “trygga” svenska ständigt var närvarande …

 Nu, 45 år senare, stormtrivs jag i Portugal och jag vill inte ha något ogjort, det har varit en lång, spännande och lärorik resa! Jag är oerhört tacksam för mina upplevelser från 2 olika kulturer och Portugal är numera “hemma”!

 SWEA Lissabon har gått en ny vår till mötes med alla nyanlända svenskor. Det är tydligt att behovet att få träffa landsmän fortfarande är lika aktuellt – även om Portugal idag ligger bra mycket närmare Sverige än det gjorde på 1960-talet!

 
 Monte Estoril i mars, 2014

Ulla Rapazote Fernandes