Network Menu

Christina Nilsson till minne

 

Christina1Vi vill minnas Christina Nilsson – en av SWEA Lissabons tre grundare.

Vår fantastiska SWEA Christina Nilsson var under många år en välkänd och mycket, mycket uppskattad källa till inspiration för den växande nordiska kolonin. Men för alla som först nyligen flyttat in till Lissabon och inte haft möjlighet att träffa vår kraftfulla och energiska Christina, vill vi försöka förmedla en bild av henne och hennes stora betydelse för SWEA Lissabon. Nedan följer två personliga skildringar av Christina. Den första har Ulla Rapazote skrivit inför årsdagen av Christinas bortgång. Den andra skrev Gunilla Possenius strax efter Christina lämnat oss.

Christina i Sverigedräkt under en julbasar

Christina i Sverigedräkt under en julbasar

Christina5

CHRISTINA TILL MINNE
En av grundarna till Swea Lissabon

Dagen efter Internationella Kvinnodagen 8 mars, är det exakt 1 år sedan CHRISTINA NILSSON ROBIN DE ANDRADE somnade in efter 7 års kamp mot en obotlig, neurologisk sjukdom.

Hon var en av de 3 grundarna till SWEA LISSABON, tillsammans med Gunilla Possenius och Ulla Rapazote Fernandes. Den officiella starten var 1991 och i år firar Swea Lissabon redan 25 år!

Christina lämnade efter sig ett tomrum på många sätt, både hos sin familj, maken Robin och de 2 barnen Ana Cristina och Eric samt hos oss – vi i den nordiska kolonin, som bott kortare eller längre tid i Portugal och sett och njutit av vad Christina åstadkom under mängder av år!

I början av 1960-talet kom Christina som tonåring till Portugal med sin mor, som just blivit änka. De bosatte sig på Madeira, där hennes föräldrar hade varit många gånger i förhoppning om att deras barnlöshet skulle lösas. Det ryktades nämligen om att Madeira var fertilitetens välsignade ö och efter många besök föddes Christina för exakt 70 år sedan! Hennes far hann bli 60 år innan detta skedde.

På Madeira började Christina intressera sig för turistnäring. Men typiskt för Christina, så hade hon redan tagit en textilkurs i Borås innan avfärden – hon tyckte om att pröva på de mest versatila uppgifter och denna ådra följde henne livet ut!

Så småningom gifte hon sig med en portugisisk officer och de fick 2 barn – Erik och Ana Cristina. De bodde i Moçambique under brinnande inbördeskrig och flyttade så småningom till Guinea, där de var under revolutionen 1974.

Väl tillbaka i Portugal skilde sig Christina och började en kamp för att få behålla sina barn, för att hitta en inkomstkälla och för att få fortsätta uppleva något av alla svenska traditioner, som hon verkligen älskade.

Tillsammans med Beatrice von Knorring startade Christina Oriflame i Portugal och så småningom öppnade hon en tobaks- och pappersaffär i Cascais, där det numera säljs damkläder.

Hon höll i trådarna för den oerhört populära Skandinaviska Julbasaren, som långt före IKEAs tillkomst i Portugal varje år gav oss utlandssvenskar möjlighet köpa både julmat och dekorationer inför julen, samt fälla rörda tårar vid kulmen – Svenska Skolans Lussetåg.

De senaste åren hölls basaren i Hotellskolan i Estoril och det var många kvinnor från de nordiska länderna som ställde upp och hjälpte till. Christina kom alltid med andan i halsen – hon var definitivt en tidsoptimist – men lät aldrig något rubba hennes lugn. Och vid öppningen av basar-dörrarna – när de väntande i köerna tålmodigt hade stått ibland upp till över en timme – då var hon idel solsken och leenden iklädd den vackra Sverigedräkten. Och på något sätt så fungerade allt trots att vi andra medhjälpare ibland tvivlade!

Den Skandinaviska Basaren fungerade som strålande turist-reklam för de nordiska ländernas mat och traditioner under en period långt före datorer, internet och IKEA och fortfarande finns det portugiser som undrar när det är dags för ny basar! Finländarna ville naturligtvis också vara med och basaren döptes om till Nordiska Basaren.

Under dessa år lekte Christina också projektledare och arkitekt för ett hus i Foinhas, nära Beira, dokumenterade en stor sked-samling och var brödvinnaren för sina 2 tonårsbarn.
Så småningom fick hon arbete med telefoni på Ericsson i Linda-a-Velha.

Redan 1994 ordnades en tack-middag för Christina på Svenska Ambassaden i samband med hennes födelsedag och en vän hade komponerat 5 roliga verser om Christinas prestationer, som sjöngs till tonerna av “Nej se det snöar”.

Kärleken i form av advokat José Robin de Andrade väntade bakom en krök 1995 och Christina blommade upp som en tulipanaros!

I januari 1996 ordnade vi i den nordiska kolonin en överraskningsmiddag för Christina på Tennisklubben i Estoril lagom till hennes 50-årsdag. Robin var med på noterna och lurade dit Christina i tron de skulle ut och äta middag med 2 vänner. Vi var 72 glada kvinnor som stod gömda bakom pelare när de trädde in i lokalen och sedan sjöngs det och hölls fina tal för BASARERNAS DROTTNING!

christina-nilsson-jpg-2-218402
img_20160519_203421-173334
christina-nilsson-3-218394

Det hade tidigare funnits en Skandinavisk Damklubb i Portugal, vilken dog en naturlig död. Istället startade Christina Nordiska Klubben i Portugal tillsammans med finska Stiina Vilar och år 1996 registrerades den i Portual.

Christina och Robin gifte sig 1997 och köpte en gård i Alentejo, dit de åkte på veckosluten. Christina tog sig an fruktträd, ängar och blomster och bestämde sig för att lära sig driva en gård!

Turismen låg henne dock fortfarande varmt om hjärtat och så småningom började hon även studera för att bli officiell guide och tog sin examen 2002.

Under de många besöken med turister i och runt Sintra blev Christina speciellt intresserad av Convento dos Capuchos, detta mystiska lilla munkkloster, som ligger inbäddat bland stora stenbumlingar i Sintra-bergen. Vid varje besök hittade hon mer och mer kuriosa och började sedan forska på allvar om klostrets bakgrund och historia.

Hon dokumenterade och fotograferade och samlade en massa information. År 2007 blev Christina tyvärr så sjuk att hon var tvungen sluta både med detta och att guida turister. De senare åren fram till sin bortgång var hon rullstolsbunden, men in i det sista missade hon inte många Nordiska Klubb- eller SWEA-evenemang så länge hon kunde tas dit med rullstolen. Och imponerade med sin optimistiska attityd och glada leende.

År 2009 ordnade Nordiska Klubben och SWEA gemensamt en stor tackmiddag för Christina på Quinta de Santo António utanför Cascais. Vi var många som hela tiden imponerades av Christinas envisa livskraft trots sin svåra sjukdom. Jag blev ombedd hålla ett tal och där korade jag henne inte bara till BASARERNAS DROTTNING utan också till LIVETS DROTTNING!

Nu skulle jag vilja tillägga att hon också var ÖVERRASKNINGARNAS DROTTNING, för lagom till förra julen, hade hennes man Robin och dottern Ana Christina postumt sammanställt, redigerat, och översatt alla Christinas noteringar och fotografier, vars existens de flesta av hennes vänner inte hade en aning om, och tryckt upp en bok!

Förutom alla andra minnen vi har av henne som en otroligt aktiv människa – som satte våra nordiska länder på den portugisiska kartan och som aldrig var rädd för att ta itu med vad det än var och in i det sista inte gav upp så lämnar Christina också ett legat i form av en bok om en av många skatter i Sintra – Convento dos Capuchos!

Ulla Rapazote Fernandes, Monte Estoril, mars 2016.

Christina tillsammans med sin man Robin

Christina tillsammans med sin man Robin

Nedan berättar Gunilla Possenius, som tillsammans med Christina Nilsson och Ulla Rapazote startade SWEA Lissabon:

Vår Lissabon-Swea Christina Nilsson Robin de Andrade somnade in den 9 mars efter många års kamp mot Parkinsons sjukdom.

Vi gamla Sweor som känt Christina i många, många år, både före och efter SWEA Lissabons tillkomst våren 1991, har förstås en helt annan person i tankarna än nytillkomna medlemmar, som mest känner till Christina som en allvarligt sjuk person.

Därför vill jag gärna dela med mig av min bild av den Christina Nilsson som vi hade glädjen att känna under många roliga år.

När jag flyttade till Cascais i maj 1990 fick jag väldigt snart kontakt med två svenskor, som redan bott många år här och var gifta med portugiser. Den ena var Christina Nilsson, ordförande i Skandinaviska Damklubben som fanns i Lissabon sedan 50-talet. De hade pratat om att få igång en SWEA-avdelning här. Nu undrade de om jag som redan var SWEA sedan flera år kunde hjälpa dem med detta. Så vi började så smått under hösten 1990 och på allvar i januari 1991.

Som ordförande i Skandinaviska Damklubben var Christina sedan många år arrangör och koordinator av deras årliga julbasar med ett kontaktnät bland skandinaver och portugiser som fler än en nog gärna skulle vilja ha tillgång till.

Christina var en oerhört driftig person som orädd satte igång projekt men också genomförde  dem. Devisen ”ingenting är omöjligt” passar väldigt väl in på hennes person.

Hon drev då en pappershandel men tog nu på sig uppgiften att på alla svensktalande kvinnor som hon kände till som tänkbara medlemmar i vårt blivande SWEA Lissabon skriva flera hundra adressetiketter. Hon skrev dem för hand, för då kunde hon göra det i affären, mellan kunderna!

Naturligtvis sålde hon också in SWEA hos alla hon kände. Det var nog endast ett fåtal hon inte lyckades övertala.

Christina var en utåtriktad, glad och pigg person, slagfärdig och nog aldrig svarslös.

Hennes västgötska humor och framåtanda var det omöjligt att inte bli smittad av och dessutom övertygad om det hon framförde, vare sig det gällde SWEA eller skandinaviska julbasaren. En svenska som ringde från Algarve för att komma till julbasaren och ville betala medlemsavgift till Skandinaviska Damklubben fick svaret att det lönade sig mycket bättre att i stället betala medlemsavgiften till SWEA, vilket hon förstås gjorde.

Lismande inställsamhet var totalt främmande för Christina Nilsson. Där var det ”raka puckar”, en vältalig, nästan smattrande, ordström och till sist ett hjärtinnerligt leende eller smittande skratt. Christina var en gladlynt och omedelbar person som det var lätt att gilla.

Hon var övertygad om att det fanns stort intresse för att starta SWEA i Lissabonområdet. Arbetsfördelningen mellan oss tre i bildandet av SWEA blev naturlig. Christina och Ulla Rapazote skötte det lokala. De letade upp svensktalande kvinnor, som många bott länge i Portugal, vissa ofta som de själva sedan före revolutionen 1974. Christina ordnade bankkonto och dylikt samt smittade oss alla med sin entusiasm. Kontakterna med SWEA International och all annan administration stod jag för.

När det gällde interimsstyrelsen var vi noga med att ha alla kategorier representerade: skolan, ambassaden, SVIV och handelskammaren CLS. Beträffande medlemmarna, svensktalande kvinnor av olika nationaliteter, var vi noga med att SWEAs tre olika kategorier fanns med även i styrelsen: själva yrkesverksamma, gifta med portugiser, eller medföljande till svenska och andra expats. Antalet styrelsemedlemmar skulle egentligen vara högst tolv, men så många var intresserade att vi blev tretton.

Konstituerande mötet var hemma hos Christina som – förstås som överraskning – dagen till ära bakat en stor princesstårta i form av svenska flaggan –  blå med gult kors, allt i marsipan. Ulla Rapazote blev sekreterare, Christina skattmästare, Siv Svensson vice ordförande (sedermera även hon ordförande för SWEA International) och undertecknad ordförande. Lena Lobo och Camilla Omberg ingick också i styrelsen.

SWEA Lissabons första medlemsmöte var den 9 april 1991 hemma hos oss i Birre. SWEAs grundare Agneta Nilsson närvarade och berättade den fantastiska historien hur SWEA startade 1979 ur en skokartong med adresser efter en svensk julbasar i Los Angeles. Vi fick 45 medlemmar med en gång.

Christina hade inte bara hand om SWEA Lissabons finanser utan ägnade sig redan då också åt programverksamheten, vilket på senare år skulle bli hennes stora insats. Men hon värvade dessutom medlemmar och när jag flyttade i slutet av 1992 var vi 112 stycken.

Efter att vi flyttat från Cascais blev kontakterna mer sporadiska, tills vi återsågs på SWEA Lissabons tioårsjubileum 2001. Då var Christina sedan flera år lyckligt omgift med José Robin de Andrade, som min man och jag kände sedan tidigare och därför var extra glada åt att dessa två funnit varandra.

Christina arbetade som guide och var sedan med att ombilda Skandinaviska Damklubben till Clube Nordico, som öppnades även för män men fortsatte att årligen arrangera julbasaren, fortfarande med Christina som primus motor.

Innan sjukdomen hindrade henne från att fortsätta med denna krävande uppgift, hann hon med 27 julbasarer, en imponerande prestation. Men Christina Nilsson var en imponerande kvinna, som vi minns med stor glädje och tacksamhet för vad hon gjort för skandinaverna i Lissabonområdet under många år och för SWEA Lissabon.

Gunilla Possenius

Ordförande, SWEA Lissabon 1991-92