Network Menu

Ann-Margrets berättelse

Jag vill berätta lite personligt om hur det varit att komma, som nyinflyttad pensionär till Portugal.

Den 1 augusti 2012 flyttade jag till Cascais efter att ha bott i förorten Tensta utanför Stockholm i ca 25 år.
Mitt intresse har alltid varit människor. Jag har utbildat mig på Socialhögskolan, Universitetet i Stockholm.
Under mitt yrkesverksamma liv har jag mest arbetat, som projektledare inom förändringsprojekt, system och administration. Därutöver har jag arbetat med alternativa terapier och massage, varit vårdbiträde, jobbat på ungdomsgård, med kvinnoprojekt och på socialkontor. Jag har till och med varit volontär på Stadsmissionens julfirande för hemlösa …
Det blev därför naturligt för mig att i januari 2013 anmäla mig som volontär till Maj-Lis filantropiska verksamhet i Portugal.

Maj-Lis föreslog att jag skulle arkivera alla dokument, som rörde hjälpverksamhetens arbete genom åren. Det passade mig utmärkt, eftersom jag inte talar portugisiska.
Efter hand som jag fick inblick i ett så konkret hjälparbete blev jag både rörd och engagerad.

Från 1970-talet har Maj-Lis bedrivet hjälpverksamhet här i Portugal.
Stiftelsen bildades 1988 och tillkom för att förvalta och fördela medel som kom in. Ändamålet är att bedriva social verksamhet, förmedla vård av behövande, sjuka, handikappade och flyktingar.

Eftersom jag har arkiverat, har jag fått insyn i hur verksamheten har bedrivits genom åren. Analfabetismen var utbredd och många barn i fattigdom fick inte tillgång till undervisning.

Sommarläger för barn startades mot slutet av 70-talet. Där fick barnen stimulans och kunde förstå vikten av att gå i skolan. De lärde sig att simma, leka, bordskick och fick sjunga – fick vara barn alltså.
Maj-Lis ordnade också aktiviteter för barn i slumkvarteren, lek, sång och musik, undervisning och något att äta.

Jag kunde läsa om hur Maj-Lis medverkade till att svenska brandbilar kom till Carcavelos.

De fattiga, handikappade och missbrukare kom till Maj-Lis för att få hjälp.
Vid ett tillfälle stod tre barn utanför Maj-Lis dörr och sa att deras mamma var död. Maj-Lis följde med dem och det stämde – mamman låg död därhemma.
Dagliga vandringar i slummen medförde behov av att också besöka fängelser, starta behandlingshem och att hjälpa till att söka statsunderstöd till institution för äldre och handikappade.
Så kom 1974, med nejlikrevolutionen som gjorde slut på diktaturen, och alla flyktingar som anlände.

Och så var det Matbanken, som levererade mat för att delas ut. Matpaket delades ut under lång tid.
Enskilda individer har kunnat få bidrag till resor, stöd att söka jobb och mat till familjen.

Insamlingar skedde i Sverige och stora lastbilar transporterade kartongerna till Carcavelos.
Det har blivit många transporter genom åren.

Till Maj-Lis hjälp kommer volontärer och sorterar eller sköter administration.

Det är mycket stimulerande att få ta del av denna verksamhet, som pågått i mer än 40 år och fortfarande pågår på detta sätt.

Text: Ann-Margret Lindborg